grioa.

Det kliar på huvet.

Det spänner i ländryggen.

Det knakar i skulderbladen.

Ryggraden vänder mig ryggen.

repris.

inte nu.

Bara den lilla tanken gör ont.

Att den än finns och vill blotta sig.

Gör mig orolig.

Och.

Jag är trött.

Inte mig själv.

Inte tillräckligt trygg.

Dimmig och seg.

Mama Don't.

Vet inte hur allt sköljde över mig.

Men nu ska jag torka bort det.

tomt i rummet.

Jag vet inte riktigt vad det var som hände.

Om det nu var något som hände vill säga.

Men det känns iallafall för mycket för att glömmas bort.

Jag kan inte låta bli och känna att det är jag som gjort något fel.

När jag innerst inne vet att så inte är fallet.

Att boven i dramat, det är du, inte jag. 

Ett instabilt nervvrak. 

Som inte lärt sig att anpassa dig eller utgå från några andra viljor än dina egna.

Men nu sitter jag här iallafall.

Med en mage som känns helt trasig innuti.

Ett solaplexsus som gråter.

Och en verklighetsuppfattning som är upp och ner.

Tack för det.

Förifan.

Hej, hej hemskt mycket hej. 

Jag heter Timea Carlsson och kommer dö i förtid.

Sover ohälsosamt mycket.

Och blir bara mer sliten ju mer jag sover.

Elva ska jag gå upp från och med idag.

Inte senare.

Möjligtvis tidiagre.

Adjöken!