Jag vet inte riktigt vad det var som hände.
Om det nu var något som hände vill säga.
Men det känns iallafall för mycket för att glömmas bort.
Jag kan inte låta bli och känna att det är jag som gjort något fel.
När jag innerst inne vet att så inte är fallet.
Att boven i dramat, det är du, inte jag.
Ett instabilt nervvrak.
Som inte lärt sig att anpassa dig eller utgå från några andra viljor än dina egna.
Men nu sitter jag här iallafall.
Med en mage som känns helt trasig innuti.
Ett solaplexsus som gråter.
Och en verklighetsuppfattning som är upp och ner.
Tack för det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar