Natten är min vän.
Men den gör ensamheten mer påtaglig.
En vän.
Som får mig att känna mig mer ensam tillsammans med den.
Än utan den.
Försöker slänga saknaden i väggen.
Men den studsar likförbannat bara tillbaka.
Ännu hårdare än innan.
Minnerna tar död på mig.
Det är påfrestande.
Och likaså att väcka liv i sig själv igen.
Gång på gång.
Människan.
Så onödigt komplicireade ibland.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar